Vi springer

"Här är jag och min kompis Åke. Det är jag till höger, Åke står till vänster om mig. Inatt var vi ute och sprang."

Det är inledningen till den magiska och äventyrliga upptäcktsresa ett par pojkar gör i Joar Tibergs och Sara Lundbergs bok Vi springer.

Pojkarna springer sig bort från sin vanliga tillvaro och sin vardag. Springer och tar vägen runt jorden. Iakttar, tänker och tar in mäktiga intryck. Länder, platser, minnen passerar revy under den gåtfulla resan. På ett plan är det en färd från barnets värld in i ett annat land, mot mognad och frihet. Men det är också en berättelse som, trots mörka stråk, uttrycker glädje över själva varandet, och förmedlar den upphöjda känslan vi känner när vi upplever att vi finns till och är ett med allt.

"Vi gick ut igen. Det var kallt nu. Vi sprang ett par varv runt jorden för att vi kände att vi ville. Tre varv blev det. Innan vi gick in." Så slutar boken.

Vi springer nominerades till Augustpriset 2014.

Är det bara barn som är rädda? Är vuxna också rädda? Och hur är det med djuren - kan de också vara rädda?

En bok om rädsla och om känslan av förlorad kontroll, maktlöshet, vilsenhet, modlöshet, litenhet. Känslan av att stå utanför och mycket, mycket annat ... Vi känner alla igen oss.

Rädsla är en illa sedd känsla, som vuxna gärna vill mota bort ur barns tillvaro. Barn vet vad det är att vara rädd, men erbjuds sällan tillfälle att tala om sin rädsla.
Joar Tiberg smyger in viktiga tankar och teman i bokens vackert formulerade frågeställningar och ger barn konkreta verktyg som kan hjälpa dem att utvecklas och reflektera över sina känslor. Här är rädslorna synliggjorda, möjliga att hantera och övervinna!

Yokoland, som gör illustration och design, är en välkänd norsk illustrations- och designstudio, som fått flera priser både i Norge och internationellt.
Joar Tiberg nominerades till Slangbellanpriset 2010, som delas ut till bästa debutant i barn- och ungdomsbokgenren, för Månen blev rädd, med bilder av Anna Höglund.

Läs denna överjordiskt vackra allegori!
Månen kände att ingenting var roligt längre. Han var rädd. På natten ville han gråta, men kunde inte.

Solen sa att det fanns en plats långt borta där stjärnor kunde lära andra att gråta. Månen gick i dagar och nätter, för han ville dit.
Stjärnorna såg konstiga ut. En hade ett sår, en var trasig och en hade bara ett öga. De lyste men ganska svagt. Månen frågade om de kunde lära honom att gråta. En stjärna sa att de kunde försöka. Men månen måste själv vilja.
Det ville månen. En lång stund satt de tillsammans. Då såg han ett djupt mörker nedanför. Han kunde inte lysa upp där och han vågade inte gå dit. Stjärnan sa: "Det är inte farligt att vara rädd." Och de gick mot det mörka. Nu grät han. Det gjorde inget att han var rädd. Det blev varmt och tungt inne i månen och han såg att han lyste, inte starkt, men han kunde. Och månen gick över himlarna och han var glad och ledsen på samma gång. Det var skönt.

Oerhört sällan kommer en bilderbokstext med en djupare lyster, en sådan text som ger oss känslan att allt förändrats med läsningen. Så är det med Joar Tibergs vackra, kristallklara berättelse. Han gör det obegripliga enkelt och det är lätt att identifiera sig med månen. Redan små barn kan förnimma det namnlösa mörker vi alla har inom oss. Men barn som känner mörkret inom sig kan inte berätta om det, för de har inga ord att beskriva det med.
Månen blev rädd visar att i mörkret, i rädslan, finns också tröst, ibland oväntad. Joar Tibergs svindlande vackra skildring ger den insikten.
Anna Höglunds poetiska bilder möter där texten lämnar över. Med skimrande ljusa och mörka dagrar, återger hon månens känslostämningar så att han blir den lilla personen som håller barnen i handen under färden.

Månen blev rädd nominerades till Slangbellan 2010.