De vita fruarna på Lovlunda slott

Solen skiner mig rakt i ansiktet. Det blir alldeles tyst omkring mig, jag hör bara porlet av vattnet längs sidorna av kanoten. Jag lyfter paddeln och lägger den över knäna. Kanoten bara fortsätter att glida. Jag blundar mot solen.

Hjördis har längtat hela vintern och nu är äntligen sommaren här! Hjördis har åkt hela vägen till Farmor på landet där hon ska vara nästan hela sommarlovet. Det blir några härliga veckor med sol och bad, kojbyggen, äventyr och massor av lek! Kanske kommer även Isabella, Hjördis bästa sommarkompis. När Hjördis tänker på Isabella blir hon helt glad i kroppen!

Få personer skildrar barn så mitt i prick som Jujja Hjördis Wieslander, författaren till böckerna om Mamma Mu, Lillebror och Nalle, Dagspöket med flera.
Perfekt högläsning för 5 9-åringar, genomillustrerad av Lotta Geffenblad. Vardagsäventyr när de är som bäst!

Nu är det dags för Nelly Rapps sjätte uppdrag. Nelly och hennes familj ska åka på en riktig rysarhelg, till ett äkta spökslott. Där ska Nelly pröva en ny uppfinning - en spökpejlare, och den används för att söka efter spöken och gastar. För det är ju nämligen så att spöken blivit väldigt sällsynta och ingen vet egentligen vart de har tagit vägen. Kanske finns de på Lovlunda slott.

Marcus Birros romanfigurer är kompromisslösa: Det är dom mot hela djävla etablissemanget av rövslickare. Men de ska tas på allvar. Dödligt allvar.

Att vara utelämnad åt en intelligensbefriade mediamaffian i Stockholm. Att bli publicerad som på nåder. I Göteborg. Att sedan bli refuserad igen men inte vika en tum ändå. Angelo i romanen måste skriva som han gör för han gör det djävligt bra, det vet han. Det är alla andra som har fel. När en vän till honom sedan plötsligt tar livet av sig är han helt oförberedd: Vännen var ju den ende som stod på hans sida mot resten av hela djävla etablissemanget av rövslickare! De skulle segra tillsammans till slut och visa världen hur bra de var och hur rätt de hade. Vad har hänt? Varför?

Visst är det lätt att ironisera över Marcus Birros romanfigurer som är så kompromisslösa i sina konstnärliga och politiska visioner. Men de ska tas på allvar. Dödligt allvar. Marcus Birro har skrivit en roman av mycket "birroskt" snitt. Högt tempo i språket, bitskt sanningssökande och späckat med kängor åt höger och vänster. Både Angelo och hans vän har lånat många drag av författaren. Många av de ibland smärtsamma insikterna om sakernas tillstånd och ibland grymma avfärdanden av folk som de unga männen i romanen spottar ur sig på löpande band, är nog lika mycket Marcus Birros egna. Och det är det som är meningen.