I ateljén med: Aron Landahl

Så här ser det ut i min ateljé:

Ateljén ligger i Uppsala, i ett gammalt mentalsjukhus på Ulleråkersområdet där Gustav Fröding låg inlagd en gång i tiden. Nu har kommunen gjort om det till en ateljéförening med omkring 40 ateljéplatser. Det är toppen att få arbeta i ett sammanhang och gemenskap, det har jag tidigare saknat som illustratör.

Det här jobbar jag med just nu:

Just nu gör jag en bild av en välskött trädgård. Det är runda formklippta buskar och häckar. Men några av de vackra blommorna i rabatterna har blivit avklippta. Det är till en text som Mark Wallenius har skrivit.

Så här ser en typisk arbetsdag ut för mig:

Jag brukar cykla till ateljén tidigt, kl. 05.30. Det är nästan ingen ute i stan då, förutom en man som jag ofta möter då han kör i full fart i en speciell ligg-cykel som ser ut som en liten röd bil. Med sina starka cykellampor lyser han mig rakt i ansiktet och kör förbi så fort att jag ofta är på väg att ramla ned i ett dike. Det är lugnt i ateljéhuset när jag kommer fram, det är oftast bara jag där så tidigt. Jag har en liten radio som får stå på hela dagen. Det är inte alla program jag gillar, men den får stå på ändå. Sen målar jag så mycket jag kan, men tar små pauser ofta, två pauser varje timme. Då vankar jag av och an i korridoren och kramar ett gummiägg med handen, för att musklerna ska få cirkulation. Ibland tänker jag att om någon såg mig gå runt där med mitt ägg så skulle de tro att jag var en kvarglömd mentalsjukhus-patient. Ibland tar jag en paus i husets SPA-avdelning (ett gammalt duschrum). På en hylla därinne sitter tre slitna dockor och stirrar på en. Därför går jag bara till SPA-avdelningen när det är ljust, så det inte blir läskigt.

Så här ser min arbetsprocess ut:

När jag målar så bygger jag upp bilderna i lager, bakifrån och framåt. Akrylfärg är ju bra för att det täcker så bra. Man kan måla ljusa färger på mörka. Så för en landskapsmiljö målar jag ofta himmel först, sen lägger jag till marken och träd och buskar vid horisonten och jobbar mig fram mot förgrunden. När jag gjorde bilderna till Alla äter alla kunde jag känna mig lite otålig, för det var djuren jag var mest intresserad av att måla. Men iom att de var i förgrunden fick jag tålmodigt vänta med det och bygga upp bakgrunden först i ett par veckor.

Då arbetar jag som bäst:

Jag har en regel att inte kolla mail och andra digitala sidospår förutom på eftermiddagen. Det måste vara en tydlig regel, annars tappar man fokus och hamnar på villovägar, gång på gång. Men med den regeln och genom att byta till en "dum-telefon" kan jag hålla digitala distraktioner borta och måla på med god fart. Ofta tar det ändå minst två veckor att måla ett helt uppslag, så det är bra att inte dra ut på det mer än nödvändigt. För att ge hjärnan lite uppmuntran har jag ofta en chokladkaka eller mazarin i ateljén. För att inte äta upp den direkt på morgonen har jag en ihålig bok i bokhyllan som jag gömmer fikat i. Det är egentligen ett fåfängt försök, vid det här laget vet jag ju att det är där jag ska leta.

En rolig grej som hänt i min ateljé:

En gång köpte vi en risograf (japansk kopieringsmaskin som trycker med rispapper och sojabaserat bläck) som jag tog till föreningen. Det var otroligt kul att ha, jag kände mig lycklig. Killen som sålde den sa att den vägde omkring 20 kg. Men när vi kom för att hämta den visade det sig att den vägde 120 kg! Det var enormt tungt att bära upp den för trapporna till ateljén. Det svartnade för min kompis ögon av tyngden. Men väl på plats kändes det otroligt inspirerande. Jag hade bara svart och mörkblå färg, vilket kändes som ett tråkigt utbud först. Men det visade sig vara stimulerande för kreativiteten att ha den begränsningen. "Hmm, vad kan jag göra med svart och blått?", så fick man tänka i nya banor. Begränsningar kan vara en stor tillgång.

Det här inspirerar mig:

I husets mitt finns ett torn med ett kapell i. Tydligen ville man ha ett kyrkligt rum i gamla mentalsjukhus för att kunna vårda själen. Kapellet finns kvar och används ibland av en rumänsk ortodox församling. Där finns en orgel, ett stort kyrkfönster och på väggarna hänger flera tavlor med samma motiv, en herde som tar hand om ett skadat litet lamm. Där finns även ett piano. Det är inspirerande att på en rast sitta och spela och höra hur tonerna ekar och fyller kyrkorummet. Då spelar jag gärna folkmusik eller låtar från gamla tevespel.

Det fick mig att börja teckna:

Det finns en manga som heter "Gen - Pojken från Hiroshima", en självbiografisk berättelse om barnet Gen Nakaoka som upplever bombningen av sin stad i slutet på andra världskriget och försöket att bygga upp ett liv efter det. Det är en oerhört stark och pacifistisk berättelse som fick mig att lägga tecknandet på hyllan och bli sjuksköterska istället, med en avsikt att försöka bidra med något till folk i nöd. Flera år senare fick samma bok mig att plocka upp tecknandet igen, med tanke på hur viktigt det är med starka berättelser i våra liv, och för våra själar.

Tre saker/verktyg jag inte kan arbeta utan:

Papper (Daler Rowney, Smooth Heavyweight 220g), penslar (Da Vinci Top Acryl, ffa storlek 2) samt akrylfärg (Winsor & Newton).

Till lunch äter jag:

Idag åt jag chili sin carne och en morotsflöjt (obs, ingen standardlunch). Det är kul att sitta i samma hus som 40 andra kulturarbetare, då får man ofta sällskap på lunchen.

Efter jobbet brukar jag:

Cykla till förskolan och hämta tvillingarna.