Rysligheter bland mammutar och rymdvarelser

Vad är det som lurar i museets salar?

Milo och de andra förskolebarnen är på museum. Där finns det köttätande dinosaurier, en jättelik val och skelett av urtidsdjur. Lite läskigt, tycker Milo. Han vill hellre titta på rymdstenar. För är varelserna på museet verkligen utdöda? Rörde sig inte det där skelettet precis? Och vad är det som väser?

Kusliga museet av den prisbelönta författaren och tecknaren Lina Neidestam, är den fristående uppföljaren till Rysliga förskolan. Perfekt – och lagom läskig – högläsning för alla spänningsälskande förskolebarn.

– Naturhistoriska museer har alltid fascinerat mig. Det finns något både rörande och otäckt med att sortera naturen prydligt och visa upp den som en vacker tavla. Jag tänker särskilt på äldre dioramor, med suggestiva bakgrundsmålningar som ackompanjeras av en valhänt konserverad valross som stirrar glasartat framför sig. Det är både komiskt och sorgligt. Den viben ville jag ta fasta på i Kusliga museet, säger Lina Neidestam.

Vad är lockelsen i att förlägga berättelsen till ett museum?

– Ett museum är en fantasivärld, en bild av naturen som människor byggt upp. På det sättet liknar miljön Milos sätt att se på världen. Han är ett dagdrömmande och ganska inåtvänt barn som ser tillvaron på sitt eget vis. Hans verklighet är alltid lite uppluckrad i kanterna, när som helst kan fantasin ta över och odjuren smyga in. Men bokens verkliga tema är inte att komma över rädslan för monster, utan att våga be om hjälp. Att ta kontakt med sin omgivning är Milos största hinder att övervinna. Jag ville också skildra ett barns första gång på ett museum. Milos första reaktion är ganska rimlig för ett barn, han tycker synd om djuren och blir orolig för att själv hamna i en glasbur när han ”blir utdöd”.   

Precis som i Rysliga förskolan har Lina Neidestam tänkt mycket på hur boken ska läsas högt.

– De återkommande ljudeffekterna som ”hack hack hack” och ”Tsssss…” har jag med för att barn som lyssnar ska hålla fokus och sitta på helspänn. Jag hivar friskt in cliffhangers och bu-effekter för att inte förlora deras uppmärksamhet. Skulle det uppstå en transportsträcka någonstans så underhåller jag lite extra i det visuella istället. Bildvärlden ska helst bjuda på en massa godis som inte finns med i texten. Jag beskriver inte Milos förskolekompisar i texten men har färdiga personligheter till allihop som jag försöker visa i bild. Jag tycker att världen blir mer levande så.