Sigrid och Affe firar alla hjärtans dag

Vi sitter i köket och lyssnar på min mormors favoritartist Kim Larsen. Det är en dansk gubbe med jättestor mun.

Mormor klipper ut hjärtan i rött glans­papper till mina småbröder och mig. Vi håller på att göra ett alla hjärtans dag-kort till mamma och pappa.

– När jag var ung brukade vi skriva små verser på korten, säger mormor och räcker Hjalmar limstiftet.

– Skickade du kort till någon? frågar jag.

– Ja, i gymnasiet skickade min väninna Pernille och jag anonyma kort till alla killarna i klassen, säger mormor.

– Vad betyder anognym? frågar min yngsta lillebror Otto.

Han är bara två år, men älskar att lära sig nya ord. Hans favoritord är pruttkudde, hysterisk och bärfis. Fast han kan inte säga dom rätt. ”Pappa e helt yyterisk!” tjuter han.

– Anonymt betyder att man inte avslöjar vem det är ifrån, förklarar mormor.

– Kan inte vi skriva en dikt? frågar jag.

– Vad är en dikt? undrar Hjalmar.

Mormor tar en klunk kaffe.

– Det är oftast en kort, vacker text. Man kan rimma om man vill.

– Som i boken om nalle? säger Hjalmar.

– Nästan, säger mormor. Men många dikter handlar om allvarliga saker. Om kärleken och döden.

– Vad är att rimma? frågar Hjalmar.

– Bok rimmar på tok. Och gris rimmar på fis, säger mormor.

Otto och Hjalmar skrattar så dom kiknar.

– Jag vill också skriva dikter om fisar, säger Hjalmar.

– Du kan ju inte ens skriva, suckar jag.

– Jo, det kan jag visst, säger Hjalmar. Hundra tusen bokstäver kan jag.

– Vi kan väl skriva tillsammans? föreslår mormor.

Just då känner jag något klibbigt i håret. Otto har smetat ner mitt hår med lim.

– Men åh! skriker jag. Sluta, din idiot!

Mormor suckar.

– Otto, sluta kleta in klister i Sigrids hår!

Sedan ser hon på mig och börjar gapskratta.

– Sigrid, min lille pige! Du ser ut som en hönsröv i håret!

Det är typiskt min mormor att säga sånt där. Det är bara för att hon kommer från Danmark.

– Lägg av! säger jag argt. Det gör jag inte alls.

– Nej, förlåt att jag skrattade, säger mormor. Och du vet att Otto inte menar något illa. Han är bara liten.

Jag går in i badrummet utan att svara.

Otto har varit förkyld hela vintern och brukar torka bort sitt snor på mina kläder. Jätte­äckligt! Och nu har han smetat lim i mitt hår. Och jag får inte ens bli arg på honom för att han är så liten och gullig.

Det är jättesvårt att få bort limmet ur håret.

När jag kommer tillbaka till köket har Otto hällt vatten över hela golvet.

– Otto har lovat att aldrig mer kleta klister på dig, säger mormor. Vi har skrivit en dikt tillsammans, vill du höra?

Hon tar upp kortet och läser:

– Duger det? frågar mormor.

– Gör det väl, säger jag.

Fast jag känner mig ganska sur. Det var ju jag som ville skriva en dikt och nu fick jag inte ens vara med.

Ibland är det inget vidare att vara stora­syster.

Affe ligger på sängen och läser när jag kommer hem till henne. Hon kliar sig i örat och lyssnar medan jag berättar om alla hjärtans-dag-kortet, klistret i mitt hår och om snoret som Otto brukar torka av på mina kläder.

– Småsyskon är värre än grisinfluensa, säger hon.

Affe är storasyster, precis som jag. Hennes lillebror Alban brukar lägga leksaksbilar i hennes skor. Och i julas smög han in i hennes rum och åt upp kanterna på alla pralinerna i chokladasken som hon fått i julklapp. Varenda liten chokladbit var gnagd på.

– Kan inte du och jag skriva en kärleksdikt? frågar jag och tänker på hur kul det hade varit om Affe skickade en till Simon i vår klass. Jag vet att hon har gillat honom jättelänge.

– Varför då? undrar Affe.

– Är det ingen du gillar i skolan?

– Nej, säger hon med eftertryck. Det är det inte!

Jag funderar en stund.

– Vi kanske kan skicka kort till folk som vi inte gillar? Typ till Hugo och Ebbe. Vi kan skriva: ”Hej du glade, ta en spade, och gräv ner dig så vi slipper se dig.”

Affe fnissar.

– Nej, det känns lite taskigt. Hugo och Ebbe är idioter, men på alla hjärtans dag borde alla få kärlek, till och med dummingar. Annars blir dom nog bara ännu värre.

– Kanske, säger jag. Men snälla Affe, vi skriver en alla hjärtans dag-dikt! Vi behöver inte ge den till någon. Vi skriver den bara för att det är kul!

Affe suckar, men går och hämtar ett papper.

– Okej då, säger hon.

Vi skriver två dikter.

Det är roligt, men ganska svårt. Framförallt att komma på rimmen.

Efter att vi skrivit dikterna bestämmer vi att vi ska renskriva dom på datorn och printa ut dom. Det blir fint. Ser ut som ur en riktig diktbok.

Jag tänker att det hade varit roligt att skicka dom anonymt till någon, så som mormor gjorde. Fast jag vet inte om jag vågar.

Sigrid och Affe är kompisarna som alltid står upp för varandra. Vill du läsa mer om dem finns ytterligare två böcker: Sigrid och Affe räddar djuren och Sigrid och Affe öppnar restaurang.