”Barns sorg är randig”

Jenny Jägerfeld är psykologen och ungdomsboksförfattaren som vågar ta sig an de stora och svåra existentiella frågorna i sina böcker, med energi och befriande galghumor. Nu har hon givit sig i kast med sitt svåraste ämne hittills. Yukiko Duke mötte henne en helt vanlig arbetsdag på Södermalm i Stockholm.

En doft av nybryggt kaffe sprider sig i den trivsamma arbetslokalen i en gränd nära Slussen. Förutom Jenny jobbar bland andra tecknaren Stina Wirsén och författaren Mats Strandberg vanligtvis här, men de har inte hunnit komma. Jennys mobiltelefon plingar till med jämna mellanrum. Författaren har många järn i elden: hon arbetar fortfarande deltid som psykolog, är eftersökt föreläsare, har en frågespalt i SvD Junior och en uppmärksammad podd tillsammans med författarkollegan Johanna Thydell. Med jämna mellanrum arrangerar hon och psykologen Jonas Mosskin också scensamtalsserierna Psykologer läser böcker, Psykologer ser på teater och konst.

”Det är lite mycket just nu”, säger hon ursäktande och stänger av telefonen. ”Jag håller just på att lägga sista handen vid min nya ungdomsroman som har varit ganska krävande att skriva, så jag har skjutit mycket annat åt sidan ett tag.”

Romanen, som heter Comedy Queen, handlar om 12-åriga Sasha vars mamma har begått självmord. Kvar blir Sasha och hennes pappa med sorgen och frågorna. De brottas båda med svåra skuldkänslor och försöker förstå det obegripliga. Sasha utvecklar en egen överlevnadsteknik, som går ut på att hela tiden försöka hålla sorgen stången. Hon gör långa listor på allt i sin tillvaro för att bringa ordning i sitt inre kaos. Sasha bestämmer sig för att aldrig gråta, istället ska hon få andra att skratta.

”Under en period var det så många dödsfall i min närhet, så många nära vänner som gick bort. Jag såg deras familjer kämpa med sorgen samtidigt som de skulle försöka ta sig igenom vardagen: gå till jobb och skolor, göra läxor, laga middag …” säger Jenny. ”Det fick mig att undra hur man skulle reagera om en av ens föräldrar dog. Sen gjorde jag som jag alltid brukar göra när jag skriver: jag försökte leva mig in i min huvudperson. ”

Det är Jennys fenomenala förmåga till inlevelse i sina gestalters känsloliv som gör hennes berättelser så starka och berörande. Jag frågar henne hur mycket hon faller tillbaka på sin erfarenhet som psykolog när hon skriver.

”En hel del, jag har ju arbetat mycket med barn och ungdomar. Men sen gör jag ju research hela tiden, i synnerhet inför skrivandet av den här romanen. Jag har djupintervjuat ett barn som mist en förälder via självmord, en person som var partner till någon som tog livet av sig, och där de hade gemensamma barn, och jag har låtit två personer som mist en förälder när de var barn läsa manuset till boken. De har fått komma med åsikter och input och det har varit ovärderligt. Jag har även gjort research genom böcker, filmer och berättelser på olika bloggar eller sociala medier. En person från SPES har även fått läsa och komma med sina synpunkter.”

I Jennys böcker, som ofta tar upp stora och svåra existentiella frågor, spelar galghumorn en förlösande roll, så även här.

”Barns sorg är ju randig, som bekant. De orkar inte vara ledsna hela tiden, men därmed inte sagt att deras sorg är mindre. Själv har jag alltid skrattat för att orka med jobbiga situationer, använt galghumorn som ett sorts vapen. Just därför tror jag att humor gör att barn orkar läsa om svåra saker också. Man får balansera varligt mellan ljus och mörker när man skriver, helt enkelt.”

Tidigare har Jenny skrivit om traumatisk kärlekssorg, psykisk sjukdom, adhd och, för två år sedan, transproblematik i Brorsan är kung — och nu skildrar hon ett självmords slagskugga över de efterlevande. Finns det något ämne som är för svårt att skriva om för unga?

”Nej, egentligen inte. Fast allt handlar förstås om hur man berättar om ämnet”, säger hon eftertänksamt. ”Jag tänker på de unga jag har talat med inför den här boken. De talar om tystnaden som uppstår efter en död, hur ingen törs prata med de drabbade om det som har hänt. Vi är så rädda för sorg, vi har svårt för att visa sorg och svårt för att ta hand om folk som är drabbade av den. Kanske skulle en bok om sorg kunna hjälpa någon som befinner sig i en?”

Vad formar egentligen en författare och ett författarskap? Vad ser Jenny själv som de viktigaste orsakerna till att hon har kommit att ägna sig åt att skriva?

”Uppväxten är en orsak, tror jag. Det har alltid funnits en massa böcker hemma och mina föräldrar, som själva läser massor, uppmuntrade mig och mina syskon att läsa. Det bästa var att de inte gjorde någon särskillnad på olika former av litteratur. All läsning uppmuntrades – serietidningar likaväl som Nils Holgersson. Jag tror att den där tillåtande, lustfyllda inställningen till läsning betydde mycket. Mina föräldrar körde också högläsning för mig och mina syskon tills vi var ganska gamla”, säger hon.

Foto: Hugo Thambert

Jenny pluggade i Uppsala och Danmark, åkte buss till Indien, gick medieutbildning i Skövde, var servitris i Spanien och Irland. Plötsligt en dag sade kroppen ifrån.

”Plötsligt kunde jag inte röra mig en millimeter, det blev sjukhusfärd och hemtransport. Det var min reumatiska sjukdom som visade sig för första gången. Kroppen gjorde fruktansvärt ont, jag kunde ju knappt förflytta mig. Men jag vägrade att låta sjukdomen styra mitt liv, så jag impulssökte till två lite längre utbildningar: journalist- och psykologlinjerna”, säger Jenny.

Hon kom in på psykologutbildningen och började gå den, men sjukdomen ville inte ge med sig.

”Vid det laget hade jag insett att mitt liv som globetrotter var oåterkalleligen slut.  Jag var deppig, arg och ledsen och hyrde en stuga vid Drottningholms slott. Där började jag att skriva på Hål i huvudet, min debut, som en sorts terapi. Och upptäckte att det var en kick att komma igång med skrivandet igen! Fast jag skrev i hemlighet, den ende som visste att jag höll på var min kille. Jag var väl orolig för att det inte skulle bära, kanske …”

Jenny oroade sig helt i onödan, när Hål i huvudet kom ut 2006 fick den fina recensioner. Sedan dess har har hon vässat på sitt uttryck och gått från klarhet till klarhet. Hon har fått Augustpriset och i höstas fick hon Astrid Lindgren-priset.

”Det är förstås en oerhörd ära att få de här två priserna, de är ju bland de finaste man kan få i Sverige. Men för mig är de allra viktigaste utmärkelserna dem man får från läsarna”, säger Jenny och sträcker sig efter en mapp på bordet. Där ligger brev från en skolklass i Stockholm som nyligen läst Brorsan är kung. Romanen om Måns, en elvaårig kille som är som alla andra småkillar — förutom det faktum att han är född med en snippa.

Jenny visar brev efter brev med beröm, funderingar och intrikata frågor.

”Tack för att du skrev boken. Min lillasyster är biologisk pojke, men är en flicka”, skriver en läsare.

”Det var bra att du skrev boken. Så att alla förstår att man kan ha olika könsidentitet”, skriver en annan.

Andra ritar hjärtan och tummen upp-märken.

”Det är det här, insikten att det man har skrivit faktiskt har betytt något för någon annan, som gör allt slit värt att utföra”, säger Jenny Jägerfeld och gör sig i ordning för en ny arbetsdag.

YUKIKO DUKE