Jenny Jägerfeld: ”Mina böcker ska vara både kul och sorgliga”

I en tid när fantasy, spänning och spökhistorier är det som går hem bäst hos yngre läsare sticker Jenny Jägerfelds oerhört populära böcker ut från mängden. Hon tar sig an en helt annan typ av ämnen som psykisk sjukdom, transfrågor och en mammas självmord.

– Jag tycker egentligen inte att jag skriver om anmärkningsvärt svåra ämnen. Alla bär på något tungt, bara man skrapar lite på ytan. Det kan handla om att man har varit mobbad, lider av en ätstörning eller kommer från en dysfunktionell familj, säger Jenny Jägerfeld. 

Nu kommer romanen Mitt storslagna liv, där huvudpersonen Sigge försöker förstå det sociala spelet. Kort sagt: han är annorlunda och har svårt att få vänner. Men egentligen skulle det inte bli en särskilt tung berättelse.

– Efter att ha vänt ut och in på mig själv och min egen sorg i Comedy queen, så ville jag skriva något roligt. Ursprungsidén var att boken skulle handla om en ensam pojke som skapar en dejtingapp för djur. Men i slutänden landade den ändå i ett angeläget ämne – och djur-Tinder finns bara nämnd i boken. Och jag som var så förtjust i tanken på att skriva meningar som ”Humoristisk häst söker gräshoppa som gillar långa skogspromenader”, säger Jenny Jägerfeld och skrattar.

I Mitt storslagna liv har Sigges mamma gjort slut med sin hopplösa sambo, lämnat Stockholm och flyttat med barnen till sin excentriska mamma i Skärblacka. Sigge har ett sommarlov på sig att bli någon annan person innan han börjar i sin nya skola.

– Jag tyckte att det var en kul ingång. Kan man gå från tönt till cool? Lite som i filmen Grease. Men det är ju inte så enkelt, visar det sig. Och så ville jag skriva om en annorlunda familjeuppsättning: två generationer kvinnor, tre barn och en udda inneboende.

Sigges mormors hus är minst sagt uppseendeväckande, liksom mormor själv. Men miljöerna är inte påhittade, utan hämtade från författarens eget barndomshem i just Skärblacka.

– Det var lite halvkaos! Min pappa ville öppna ett 50-talsfik, så huset var fullt av jukeboxar, flipperspel, en gammal bensinpump och gamla cola-apparater. Dessutom hade vi massor med djur: Marsvin, hund, ödlor, hamstrar, kaniner och en sköldpadda som rymde – precis som i boken. Och på tomten stod det statyer och bilvrak. Det var otroligt roligt att växa upp där.

Jenny Jägerfeld är dock noga med att understryka att miljöerna är självbiografiska, men handlingen är inte det.

– Fast som barn hade jag också svårt att passa in och läsa av andra. Vad var okej att säga och göra, egentligen? På BUP har jag träffat så himla många barn med Sigges problem, att de inte har några kompisar – eller att det blivit problem med de kompisar de har. Det är fan inte lätt att vara barn. 

När man beskriver Jenny Jägerfelds böcker är det lätt att fastna i det tunga och svåra och glömma hur otroligt roliga de är. Man både skrattar och gråter under läsningen. Jennys mål är att alla karaktärer ska vara så gillbara att man blir lite glad varje gång de dyker upp. Som Sigges odrägliga lillasyster Majken, som pratar så högt att varje replik måste skrivas i versaler. Hon hittar även på usla skämt som: ”Vilken är den ondaste fisken? VOLDEMÖRT!”

– Jag har hittat på alla dåliga ordvitsar själv, säger Jenny nöjt.

Slutligen: Om du hade mött Sigge på BUP, vad hade du då gett honom för råd?

– Oj, vad svårt! Alla tips man ger är dåliga, de känns alltid för käcka. Hans mamma tycker ju att han ska vara sig själv, men det är ju exakt det som inte funkat, vilket Sigge påpekar. Jag skulle kanske uppmuntra honom att vidga vyerna. Kanske finns det någon utanför klassen som delar hans intressen? Många har en tendens att söka sig till fel folk – till exempel den populära klicken i klassen – och missa alla andra supermysiga personer.

Fotnot: Artikeln publicerades i nummer 2 2019 av Tidningen Läslust som ges ut av Rabén & Sjögren och B.Wahlströms förlag. Text: Terri Herrera Foto: Hampus Marcussen