Dikter som känns – om det stora i det lilla
Foto av :
Bruno WegeliusPublicerad:
2019-08-26Hur känns kärlek? Vad är saknad? Vad gör oron i min kropp? I Min syster är ett spöke och andra dikter skildrar Lena Sjöberg starka känslor, förbjudna tankar och funderingar om mig och dig och livet runtomkring oss. Det är dikter på rim, om det stora i det lilla.
Lägg handen på min panna
och säg att jag är varm
och lova mig att stanna,
låt mig somna på din arm.
Nynna tyst de sånger
du sjöng för längesen
och viska många gånger:
– Allt blir bra igen.
Lena Sjöberg har tidigare hyllats för sina diktsamlingar för barn och deras familjer, bland andra Tänk om… (2010) och Under ett rabarberblad (2016). Nu är hon tillbaka med Min syster är ett spöke och andra dikter som handlar om hur det är att stå på en parkering och se människor vara på väg hem till sitt. Om att se molnen gunga, att ha en syster som är ett spöke, om att vara kär, orolig, lycklig och ensam.
– I min förra diktbok handlade texterna mycket om naturen och djuren, men i de nya verserna är det mer fokus på ett du och ett jag, på relationer och på staden, berättar Lena Sjöberg. I båda böckerna tar känslorna stor plats, både de härliga och de lite svårare.
Varför skriva poesi för barn?
– Det omedelbara svaret är en motfråga: Varför skulle man inte skriva poesi för barn?
För mig är dikter som pyttesmå berättelser med hög densitet, eller som vykort skickade från olika liv och världar. Att den sortens berättande ska finnas tillgänglig för varenda människa, oavsett ålder, känns så självklart. Dessutom tror jag att poesin funkar extra bra i den tid vi lever nu. Tack vare sitt behändiga format är dikten så lätt att bära med sig och faktiskt hitta plats för. Dikten kan bli en väg in i andra känslovärldar än ens egen. Den kan påminna oss om att vi är mer lika varandra än vi ibland kanske tror och att våra tankar och känslor är universella, och ålderslösa! Att texterna är skrivna på rim kanske kan göra det lättare att hitta till poesin. Man har rytmen och rimorden att luta sig mot. Och i bästa fall kanske man också upptäcker att poesin faktiskt inte behöver vara ett dugg svår, och att den går att ta till sig, oavsett vem man är och hur gammal.
För Lena Sjöberg kommer nästan alltid texterna först och bilderna sedan, detta för att få en känsla för vart boken är på väg.
– Det vanligaste är att en dikt kommer ur en lösryckt mening som plötsligt bara dyker upp som från ingenstans och som gör mig nyfiken. Ibland rymmer meningen sin helt egna rytm och i sådana fall är det bara att tacka och buga. Och undersöka vad som väntar där meningen slutar. Vem handlar den om, vad är det som har hänt och vad kommer att hända?
Jag vill att illustrationerna (och även typsnitt, bokformat och papper) ska bilda en tydlig helhet ihop med texten. Det är viktigt att färgskalan blir rätt för sitt sammanhang. Den här gången ville jag också att omslaget skulle ha en taktil känsla och samtidigt påminna om de lapptäcken min farmor sydde under sin livstid.
Relaterade artiklar