”Oro bor i ordet Corona”

Lena Sjöberg har hyllats och prisats för sina diktsamlingar för barn och deras familjer, bland andra Tänk om… (2010), Under ett rabarberblad (2016) och den senaste, Min syster är ett spöke och andra dikter (2019). 

Många av hennes texter handlar om naturen och djuren, men i Min syster är ett spöke är det mer fokus på ett du och ett jag, på relationer och på staden.

– Känslorna tar stor plats i boken, både de härliga och de lite svårare, säger Lena Sjöberg.

Nu är Min syster är ett spöke med i ett spännande projekt, berätta!

– Det är ett så himla fint projekt som heter Letterbox Club och som innebär att bland annat böcker skickas hem till barn som lever i socialt utsatta situationer. När tillvaron för många barn är extra tuff behövs sådana här initiativ mer än någonsin.

Vad vet du om barnen som nås av din bok?

– Boken är på väg till cirka 240 barn, och det enda jag vet är att de som får boken går i årskurs 2–3. Med följer ett brev där jag berättar lite om varför jag skrev boken och om varför jag tror att dikter faktiskt kan vara ett slags stöd när livet känns tufft eller när man kanske tror att man är ensam om att känna som man gör. Jag tycker att hela idén med ett projekt av det här slaget är så fantastisk! Ett litet ljus i en annars mörk tid.

Om vi skulle dela med oss av en dikt ur din bok, vilken skulle du föreslå då?

– Dikten ”Oro” ur boken blev plötsligt extra aktuell, då oro till och med bor i ordet corona. Jag tror att vi är jättemånga (både barn och vuxna) som väldigt lätt överväldigas av oro dessa dagar. Och att själva oron, hur svår situationen än verkar, faktiskt kan lätta en liten aning och för en liten stund, om man då och då stannar upp i själva ögonblicket. Just där kan det visa sig att det faktiskt finns ett slags lugn. Trots allt.

ORO

När hjärtat i min bröstkorg
dunkar snabbt och hårt
blir allt som varit enkelt
plötsligt tungt och svårt

Nätterna, så långa.
Madrassen är ett hav,
och jag, en liten flotte
på väg att gå i kvav.

Och allting har jag provat
och allting har jag gjort,
försökt att knuffa undan,
försökt att springa fort.

Men ibland så bara sitter jag
med oron inuti
och känner hur den växer
för att sedan dra förbi.

Då, plötsligt och helt självklart, 
i det innersta av mej,
vet jag för ett ögonblick
att allt är helt okej!

Läs mer om Letterbox Club här >>