Känslan av att hoppa

"Den är skriven som en dagbok och blir på så sätt väldigt äkta. Man får följa handlingen helt ur huvudpersonens synvinkel och det ger en känsla av att själv uppleva hela den omskakande handlingen."Sofi Israelsson, Avesta Tidning

Boken är i brevform. Det är Lisen arton år som skriver och berättar om de känslor och tankar som gömmer sig längst inne i henne. Utåt är hon en glad tjej som snart ska ta studenten, men när man läser breven förstår man att det pågår ett krig inuti henne.Lisen är en rädd tjej. Det läskigaste hon vet är att synas. Då öppnar sig det svarta hålet. När det är två månader kvar tills Lisen ska ta studenten är det en kille i en parallellklass som tar sitt liv genom att hoppa från parkeringshustaket i centrum. Lisen tar sig upp på samma tak och går fram till kanten. För första gången i sitt liv är hon inte rädd. Plötsligt ser hon att det finns en väg ut.Breven som Lisen skriver är till killen som hoppade. Men hon skriver inte för att det ska hjälpa henne att må bättre, utan för att det ska hjälpa henne att våga samma sak som han. Hon vill också hoppa. Det här är en mörk bok. Men den är inte genomsvart. Precis som i mina andra böcker finns det en ljusning, även om den just för Lisen är som en svag, svag strimma. Hur kommer det sig att du skrev en bok om självmord? Jag sätter mig aldrig ner och tänker ut vad en ny bok ska handla om. Skrivandet börjar alltid med karaktärerna. Känslan av att hoppa började med att Lisen plötsligt fanns i mitt huvud och började berätta. Att boken skulle handla om just självmord var alltså inget jag medvetet planerade. På samma gång vet jag att mina berättelser föds långt inifrån mig själv, att det ofta är i smärtpunkter som jag hittar min inspiration. Jag var själv mitt inne i en mörk period när Lisen dök upp. Att skriva Känslan av att hoppa var kanske ett sätt för mig att sätta ord på allt det tunga jag bar på just då. Du har fått en del starka reaktioner på boken. Kan det vara farligt att skriva om självmord. Kan man uppmuntra unga att vilja ta sitt liv? Jag tror att det är tvärtom. Jag tror att man kan skriva om allt bara man gör det på rätt sätt. Det blir nog inte bra om man skriver om svåra ämnen enbart för att chockera och förfära. Om man däremot skriver med syfte att vilja berätta om svåra saker för att belysa dem, för att man helt enkelt vill prata om dem på riktigt och med största respekt, då tror jag att det kan bli bra. Människan är väldigt rädd för mörkret. Trots att vi består av båda delar försöker vi låtsas som att mörkret inte finns och hoppas att det ska försvinna. Men jag tror som sagt att man ska göra tvärt om. Det är när vi vågar pratat om mörkret som ljuset blir starkare.

"Det är första gången jag läst något av Ingrid Olsson och jag måste erkänna att hon skriver på ett så pass gripande och levande sätt att jag sträckläste mig genom boken under en och samma kväll."Marianne Ahlborg

"Tonen i boken är klockrent autentisk och tack vare brevformen får Lisen all uppmärksamhet och kan äntligen tala ut. Det gör att varje sida fylls av en intensiv närvaro och förtrolighet som gör läsaren delaktig både i huvudpersonens förtvivlan men också i det ljusnande slutet.Trots bokens allvarliga ämne känns den aldrig tung – bara väldigt respektfull. Precis så ska en ungdomsbok skrivas."Lisbeth Sommarström

"Det speciella med Lisens dagbok, som sträcker sig från 8 maj till 2 juni, är att den riktar sig till den unge självmördaren. Genom detta grepp får Ingrid Olsson fri tillgång till sin huvudpersons inre liv och tar vara på möjligheterna att blottlägga det, ända in till den skälvande, sårbara kärnan. /.../ Boken är välgörande fri från de pedagogiska garderingar som ofta smyger sig in i ungdomsromaner, när författaren vågar sig på verkligt allvarliga frågor."Borås Tidning

"Skildringen är otäckt suggestiv och om det är meningen att den skall fungera som katharsis, biter det inte på mig. Författaren antyder en frist men lämnar läsaren villrådig och orolig. Ändå är boken bra, kanske för bra."SvD

"Ingrid Olssons korta roman Känslan av att hoppa är enkel och direkt, berättad i jagform genom huvudpersonens brev till den döde skolkamraten. Texten beskriver mycket ingående och trovärdigt en fobikers förlamande upplevelser. Kanske snuddar den också vid den känsliga frågan om självmord är smittsamt."HD

"Det är ett prosaiskt och luftigt språk som blir väldigt melodiöst och lämnar utrymme till att fylla i själv. /.../ Det är en bok om ensamhet och osynlighet bland familj och vänner, om det oförklarliga totala bottenlösa mörkret och om att tvinga sig själv att försöka våga.

"Det här är en bok som verkligen berör! Författaren Ingrid Olsson berättar med få ord en historia som får en att häpna och bli rädd. Rädd, för hur kan man hjälpa när man inte vet."Ann-Sofi, Bokträdet